Gjorde illa mig på lilltånageln (den är i princip helt jävla lös) för några dagar sen, och så fort man gör en sådan sak så går man bara o väntar på att man skall slå i den i någonting. Det slår aldrig fel, trodde iofs att jag skulle klara mig den här gången, det tror man ju alltid, men näe…
Igår kom premiären dunkade in tån hårt som fan i en stol när jag skulle sätta mig vilket gjorde sjukt ont och sedan slåg jag i den när jag skulle lägga upp fötterna på bordet…
Känns som om detta nog är det meningslösaste inlägget hitills, ber om ursäkt för det, men det gör så fucking-jävla ont!
Dela detta inlägg:
Vad kan vi då lära oss av detta? Jo, inga fötter på bordet!
eller kapa av fötterna ^^
Eller kort och gott, gör inte illa er..
smärta är njutning
Får mig att tänka på ett avsnitt ur Bullshit där de önskade att man kunde sälja själen till djävulen för att aldrig mer behöva slå i tån.
HUR kommer det sig att man ALLTID slår i lilltån? Det slår aldrig fel.
(Ha…ha…)